Nabila

Jag höll mig fan hela kvällen…..jag sa hejdå till alla ungar och tog kort med dom och kramade dom läääääänge. En ungdom gav mig tillochmed en bok som hejdå-present.

“Jag vet att jag har varit jobbig genom åren men det här är som tack för att du stått ut med mig” sa han….så sööööööt. Och han hade rätt..Så jobbig han har varit! Men jag har ändå alltid älskat honom.

Sen efter att vi stängt så stod jag en stund på torget och sa hejdå till nåra äldre ungdomar som brukade komma till gården förut. Då kom två tjejer förbi och ville säga hejdå igen. Och då kom det…..dom fick tårar och då kunde jag inte hålla mig.

“Du får bara vara borta i ett halvår! Om sex månader ska jag stå utanför din dörr och kolla så att du är tillbaka!” sa ena tjejen….jag nickade och försökte prata utan att det skulle märkas på min röst att den darra…

Sen efter att vi sagt hejdå ringde jag min kille och grät ut. Sen kollade jag på bilderna jag tagit på ungarna och grät lite mer….
Jag har fan jobbat där i sex år totalt. Jag har sett dom små sakerna växa upp….dom gör mig galet stolt, varenda en av dom. När ungarna brukade fråga mig varför jag inte hade barn så svarade jag alltid “jag har ju alla er.” Och det känns fan så…..dom känns verkligen som mina egna ungar. Vi är mycket mer än en fritidsgård. Vi är som en familj som jag har fått äran att befinna mig i i sex år. Ungarna har gjort mig lycklig som fan men också ledsen, arg, galen…men jag har alltid älskat dom. Det finns inga ungar som mina ungar….

Ni ska inte få se alla bilderna jag har på dom trots att många var väldigt fina. Men en bild väljer jag att visa.

Imorgon blir det flytt…

/N