The man, the myth, the legend Mattias Gardell har skrivit två debattartiklar om “forskningsrapporten” av Rosengård.
Eftersom vi fått dom och dom kommer att ligga uppe på hemsidan www.rosengardsrapporten.se (när den är klar..alltså när själva utställningen finns) så tänkte jag att jag lägger upp dom redan nu på bloggen så folk som kommer till mötet på måndag ska ha kunna läst dom innan. För dom är grymma.
Ok här kommer nummer ett:
Oseriös larmrapport om Rosengård
SvD Brännpunkt 6 februari 2009, 04.46. Senast ändrad: 6 februari 2009, 08.20
KÄLLMATERIALET FÖRSTÖRT Rapporten Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö bygger i huvudsak på hörsägen och andrahands-information. Om Nyamko Sabuni bekymrar sig om livet i Rosengård bör hon formulera sin politik utifrån en vetenskapligt mer tillförlitlig studie än denna skandalrapport, anser professor Mattias Gardell.
På SvD Brännpunkt 28/1 presenterade Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos från Försvarshögskolans centrum for asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) en studie med alarmerande uppgifter om situationen i Rosengård. Ultraradikala islamistiska extremister sägs ha upprättat ett skräckvälde med hot och fysisk repression. De trakasserar kvinnor, tvingar nyanlända till underkastelse, kontrollerar invånarnas åsikter och predikar hat mot Sverige och demokratin.
Studien har utförts på uppdrag av regeringen och presenterades på en gemensam presskonferens med integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, som benämnde situationen i Rosengård som ”skrämmande”. Vad ligger till grund för dessa oroande uppgifter?
En granskning av rapporten Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö, visar att den i huvudsak bygger på hörsägen och andrahandsinformation.
Istället för att intervjua Rosengårds invånare och besöka de källarmoskéer, kulturföreningar, muslimska friskolor och bostadskvarter de skriver om valde Ranstorp och Dos Santos att tala med två länspoliser, tre säkerhetspoliser, två närpoliser, fem socialarbetare, fyra ”från skolan”, fem akademiker och nio personer som arbetar med utsatta ungdomar; inalles 30 personer.
Varför samtalen kallas djupintervjuer ter sig gåtfullt då varje intervju tog mindre än två timmar i genomsnitt och fylldes med ledande frågor av typen ”Vilka drivkrafter ligger bakom radikaliseringen, hat mot samhället/västvärlden, kriget i Irak, personliga negativa erfarenheter?” och ”Vilka miljöer handlar det om? Källarmoskéer, skolor, fängelser, gäng?”
Man förväntar sig att forskning förhåller sig till tidigare forskning i samma fält, som socialantropolog Aje Carlboms studie från 2003 som baserades på ett flerårigt fältarbete bland muslimer i Rosengård. Här finns inga sådana hänvisningar.
Förutom andrahandsinformation hänvisar studien till en enda angiven källa: Malmö stads hemsida på internet, varifrån statistiska uppgifter om invånarantal och sysselsättningsgrad hämtats.
Trots att terrorismforskarna inte redovisar något samtal med en enda muslimsk kvinna i Rosengård vet de att berätta att ”så gott som alla” kvinnor går beslöjade ”av rädsla” för ”åsiktskontrollanter” och ”fysiska trakasserier”. Utan att citera en enda predikan talar terrorismforskarna i dramatiska termer om ”källarmoskéer med ett utpräglat våldsbejakande budskap”.
Hur många källarmoskéer som finns, var de ligger, vilka som frekventerar dem eller vilka som predikar där vet terrorismforskarna emellertid inte, ty de besökte aldrig några.
Utan att ha granskat eller ens besökt en enda kulturförening förmedlar Ranstorp och Dos Santos därefter uppgiften att ”många kulturföreningar inte är vad de uppger sig vara”.
”Vissa” sägs ”i själva verket” bedriva ”religiös verksamhet med radikal hållning” och ”motsätter sig aktivt all form av integrering i samhället”. Vilket faktiskt antal som döljer sig bakom formuleringarna ”många” och ”vissa” får vi aldrig veta.
På motsvarande sätt serveras vi utsagor på teman som nyinflyttades frihetskänslor, friskolor och traumatiserade barn, som regel utan eller med otillräcklig källhänvisning.
”Nyinflyttade familjer” (hur många då?) påstås uppge (för vem?) att de var friare i hemlandet än i Rosengård, föräldrar som sätter sina barn i muslimska friskolor är ”rädda och osäkra” (hur vet man det?) och barn traumatiseras av att vistas i hem som har ”utländska tv-kanaler på hela dagen med nyhetsbilder som inte omfattar självcensurering av olika former av blodiga vålds- och konfliktscener”.
Frustrerade över att en studie i ett så angeläget ämne håller en vetenskaplig nivå så låg att den skulle underkännas som uppsats på universitetens grundnivå, bad islamologerna Leif Stenberg, Anders Ackfeldt och Dan-Erik Andersson vid Lunds universitet att få ta del av källmaterialet för att kunna kontrollera studiens slutsatser.
CATS utredningschef Lars Nicander lät emellertid meddela att de låtit förstöra hela källmaterialet – vilket är ett flagrant brott mot grundläggande forskningsprinciper.
Vi står således med en larmrapport baserad på andrahandsinformation vars värde inte kan bedömas då materialet destruerats.
Det kan mycket väl finnas radikaliserade grupper också i Rosengård. Det har vi inte mer än anekdotiska bevis för.
Om Sabuni på allvar bekymrar sig om växande radikaliseringsprocesser och livet i Rosengård bör hon nog formulera sin politik utifrån en vetenskapligt mer tillförlitlig studie än denna skandalrapport. I ljuset av regeringens tal om att vilja främja kvalificerad forskning vore det inte helt fel.
MATTIAS GARDELL
professor i jämförande religionsvetenskap
Uppsala universitet
MVH/N
