Nabila

Man brukar ju säga att vi tjejer har högre smärttröskel än killar…att man har kunnat räkna ut det genom bla kolla fångar som torteras i krig. Tydligen äre så att tjejerna ger efter mycket senare eftersom dom tål smärta mer…

Det skulle kunna vara så..men just nu känns det inte alls så. Enligt läkaren så har min kropp en tendens att bilda cystor..helt ifrån ingenstans. Tack och lov är det godartade cystor (alltså ingen cancer i) men dom är fortfarande galet jobbiga. Hittills har jag haft två i brösten och nu har jag alltså en som ligger runt min svanskota. Jag kan inte sitta, inte ligga på rygg, inte gå i den normala takten jag brukar gå i och vad jag än gör, hur mycket smärtstillande jag än proppar i mig känns det fortfarande som att jag har en rostig kniv som vrids runt lite då och då i min kropp.

Jag har inte kunnat sova en hel natt på flera dagar. Jag gråter varje morgon när jag ska gå upp för att smärtan är det mest plågsamma jag gått igenom i mitt 27-åriga liv. Kanske inte bara för att den är fysisk utan den påverkar mig psykiskt också. Jag blir irriterad på småsaker som att det tar galet lång tid att gå till vagnen, att resa mig upp, att hitta en ny position att sitta på var femte minut.

Igår när vi uppträdde på Rädda Lugna Gatan-manifestationen slutade det (också) med att jag grät för att kylan gjorde smärtan ännu värre.

Inatt var värst. Jag frös så jag darrade samtidigt som jag svettades så det vart en stor pöl på kudden när jag gick upp ur sängen. Vid 4 var jag tvungen att gå upp och ta smärtstillande (som egentligen inte funkar så mycket men jag hoppas på nån slags placeboeffekt) och kl 6 på morgonen ringer TV4 morronsoffan och vill ha en intervju….jag sa okej. Det var inte så att jag sov ändå…

Jag pratade med min kusin igår kväll…hon sa att hon tyckte att det var jävligt konstigt att sånt här alltid ska hända mig. Det senaste året har jag varit på sjukhuset tre gånger för olika ingrepp. Och nu så är det här. “Vad är det med din kropp egentligen??” frågar hon..och jag säger att jag inte vet. Det är konstigt egentligen. Jag äter hälsosamt, jag röker inte, jag dricker inte, jag är vaken på dagen och sover på natten, jag är ute och går flera timmar per dag med hunden. Ändå så händer allt detta.

“Kanske nån har kastat öga på dig” säger hon. “Det är kanske tillochmed jag”.

Jag vet inte riktigt hur mycket jag tror på det…men när hon sa det så fastnade det.

Ända sen jag var liten har jag alltid lärt mig att akta mig för onda ögat. För folks avundsjuka blickar alltså. För dom kan skada en även fast personen som ger en dom kan vara omedveten om det.

Jag läste lite om det på nätet och såhär står det:

Det onda ögat kommer vanligtvis från folk som är avundsjuka eller svartsjuka (hasad).

Ibn al-Qayyim sa: Alla som ger det onda ögat är avundsjuka, men alla som är avundsjuka ger inte onda ögat… sedan sa han:

Det börjar när personen gillar något, då fastnar hans onda själ på saken, och genom att kontinuerligt iaktta personen som innehar det som han känner sig svartsjuk på, riktar han sitt gift mot honom. En person kan sätta onda ögat på sig själv, han kan även sätta onda ögat på någon annan utan att mena det, därför att det är en del av hans natur. (Zaad al-Ma’aad, 4/167)

Kanske är det så att jag har fått det…kanske är det så att jag vänder mig till religionen för förklaringar i kristider. jag skulle väl inte vara den första och antagligen inte den sista som gör det heller…Egentligen gillar jag inte sånt. Eftersom jag kallar mig religiös så borde jag väl vända mig till religionen hela tiden..inte bara när jag behöver nåt…Men hade det stämt så hade jag haft en bra förklaring till varför saker händer mig..

Iallafall så tar antibiotikan snart slut och eftersom det inte blivit bättre så tror jag att det är en operation som väntar på mig…joy.

Nu vet ni anledningen iallafall till att det har vart lite torrt på bloggen….men jag lovar att bli bättre så fort jag blir frisk..

/N