Nabila

Trots vädret imorse var jag ändå rätt peppad på att gå till jobbet igen.
Jag var först hos tandläkaren och det gick bra och rörde mig vidare mot kontoret.
Väl där så träffade jag min kollega som ville prata med mig så vi satte oss inne i “pratrummet”. Jag tänkte att det skulle vara nåt slags uppdateringsmöte eftersom jag vart borta två veckor….man kan ju iofs säga att det var det också..

Hon berättade att en av mina ungdomar som jag jobbat med dog av en överdos för ca en vecka sedan. De hade väntat med att berätta det för mig för att dom ansåg att det var bäst att ta det live…

Innan jag åkte till Palestina pratade jag med honom och han var redo att åka utomlands och börja om på nytt, utan droger. Han var så lycklig att han hade skrapat ihop 400 kr för att göra sitt första pass och lovade att han skulle skicka massa vykort till mig.

Jag höll mig från att gråta på mötet eftersom jag inte gillar att visa mig sårbar inför människor men egentligen dog jag inombords.

Inte bara för att han gått bort utan även för att han var i samma ålder som en nära vän till mig som också gick bort på det sättet för några år sedan.

Jag tillät inte mig själv att sörja och istället för att gå på min väns begravning så jobbade jag. Inte så bra nu i efterhand när man tänker på hur jag var den dagen som slutade med en resa för mig till sjukhuset.

När min vän dog kändes det som om alla ens ben i kroppen förvandlats till vatten och jag kunde inte förstå hur min kropp fortfarande kunde fungera.
Det var som om jag gick ut ur mig själv och satt och tittade på mig liggandes helt apatiskt för att försöka förstå en bråkdel av vad som hänt.

Min ungdoms död har nog mest sårat mig för att jag inte bearbetat min väns död. Men även för hans skull. Han var en bra kille som hade kunnat fått det så bra som han förtjänade det…men ödet ville väl annat…

Utöver det så tvivlar man också på sin yrkesroll. Bara för att man har en utbildning eller en titel så kan man inte rädda en människa…man ifrågasätter sina handlingar. Om jag inte hade åkt till Palestina hade han fortfarande levat då? Om jag hade sagt så, eller gjort så, hade det varit en bättre lösning för honom? Egentligen så vet jag att jag inte kunde göra nåt…men det finns alltid i bakhuvet..

När jag mår dåligt brukar jag ofta gå runt i området med Lala och lyssna på musik och bara tänka, vilket jag gjorde idag också.
Helt plötsligt klarnade vädret och solen tittade fram…och en massa ungdomar som jag jobbar med på fritidsgården kom fram och hälsade och välkomnade mig hem.
Det var fint…och precis det jag behövde. Jag tror att det var ett tecken ifrån Allah att livet går vidare…

Jag kan nog inte rädda alla…men jag kämpade så hårt för att göra hans liv bättre men misslyckades… Det är nog det som gör ont…och man tänker nog att man alltid kunde göra bättre ifrån sig..

Vila i frid T.