Nabila

Trots vädret imorse var jag ändå rätt peppad på att gå till jobbet igen.
Jag var först hos tandläkaren och det gick bra och rörde mig vidare mot kontoret.
Väl där så träffade jag min kollega som ville prata med mig så vi satte oss inne i “pratrummet”. Jag tänkte att det skulle vara nåt slags uppdateringsmöte eftersom jag vart borta två veckor….man kan ju iofs säga att det var det också..

Hon berättade att en av mina ungdomar som jag jobbat med dog av en överdos för ca en vecka sedan. De hade väntat med att berätta det för mig för att dom ansåg att det var bäst att ta det live…

Innan jag åkte till Palestina pratade jag med honom och han var redo att åka utomlands och börja om på nytt, utan droger. Han var så lycklig att han hade skrapat ihop 400 kr för att göra sitt första pass och lovade att han skulle skicka massa vykort till mig.

Jag höll mig från att gråta på mötet eftersom jag inte gillar att visa mig sårbar inför människor men egentligen dog jag inombords.

Inte bara för att han gått bort utan även för att han var i samma ålder som en nära vän till mig som också gick bort på det sättet för några år sedan.

Jag tillät inte mig själv att sörja och istället för att gå på min väns begravning så jobbade jag. Inte så bra nu i efterhand när man tänker på hur jag var den dagen som slutade med en resa för mig till sjukhuset.

När min vän dog kändes det som om alla ens ben i kroppen förvandlats till vatten och jag kunde inte förstå hur min kropp fortfarande kunde fungera.
Det var som om jag gick ut ur mig själv och satt och tittade på mig liggandes helt apatiskt för att försöka förstå en bråkdel av vad som hänt.

Min ungdoms död har nog mest sårat mig för att jag inte bearbetat min väns död. Men även för hans skull. Han var en bra kille som hade kunnat fått det så bra som han förtjänade det…men ödet ville väl annat…

Utöver det så tvivlar man också på sin yrkesroll. Bara för att man har en utbildning eller en titel så kan man inte rädda en människa…man ifrågasätter sina handlingar. Om jag inte hade åkt till Palestina hade han fortfarande levat då? Om jag hade sagt så, eller gjort så, hade det varit en bättre lösning för honom? Egentligen så vet jag att jag inte kunde göra nåt…men det finns alltid i bakhuvet..

När jag mår dåligt brukar jag ofta gå runt i området med Lala och lyssna på musik och bara tänka, vilket jag gjorde idag också.
Helt plötsligt klarnade vädret och solen tittade fram…och en massa ungdomar som jag jobbar med på fritidsgården kom fram och hälsade och välkomnade mig hem.
Det var fint…och precis det jag behövde. Jag tror att det var ett tecken ifrån Allah att livet går vidare…

Jag kan nog inte rädda alla…men jag kämpade så hårt för att göra hans liv bättre men misslyckades… Det är nog det som gör ont…och man tänker nog att man alltid kunde göra bättre ifrån sig..

Vila i frid T.

Jag har känt mig lite censurerad här på bloggen och allmänt egentligen. Delvis av mig själv och delvis efter rekommendationer av andra.

Det har vart en mentalt svår resa. Svår för att se ett så tydligt förtryck och sån tyst omvärld. Bara att höra allas historier gjorde en utmattad och svag på ett sätt.
Och visst tänkte jag på uppror hela tiden.
Jag tänkte varför dom inte gör sig obekväma i checkpointen, när dom ska visa passet för att snuten är på dom, vid utegångsförbuden osv. Men det är lätt för mig att säga egentligen…
Jag hade hoppats på ett större motstånd som nu egentligen inte ens finns kvar i Västbanken. Istället finner alla sin bekväma plats i förtrycket.
Det talades om människorna i Jenin som var så vana att deras hus revs ner av israelerna att de lyckats bygga upp helt nya hus på två veckor. Sedan revs husen ner igen och stod åter upp två veckor senare osv…

Jag hörde hur människor pratade hebreiska i checkpointen för att göra sig mer “integrerade” och ofarliga istället för att kräva att soldaterna skulle prata arabiska med dom.
Efter att den unge 19 åringen som körde på soldaterna (ni kan läsa om det i min senaste kolumn) orsakat kaos i hela Jerusalem så var det ingen palestinier som sa att det var bra. Alla sa att ingen vann nåt på det. Israelerna kommer att flippa ur på palestinierna ännu mer och hans familjs hus kommer att rivas ner till marken och ingen har vunnit på det. Vilket är sant. Egentligen vann ingen på hans handlingar.
Men vad är alternativet egentligen?
Hur länge kan man vara “normal” när man lever under ett förtryck?

Killens handlingar behöver inte försvaras. Men dom måste förstås. En 19-åring vaknar inte bara en morgon och känner för att köra på ett gäng soldater för sakens skull. Och den som tror det är så dum att han/hon inte ens borde diskuteras med.

Det som var bra med resan var att jag iallafall såg ett motstånd i musiken. Ungdomarna som använde sig av hiphopen för att bilda en ny slags motståndsrörelse i Palestina.
Precis som hiphopen fyllde sin politiska funktion i de amerikanska ghettona i USA fyller dom nu samma funktion i Palestina. Politiska ledare ljuger, frivilla organisationer har pengabrist, den äldre generationen är anpassad in i förtrycket. Och nu hänger det på ungdomarna… Vi får se vad för slags revolution som skapas i Palestina.

Här har ni en bild på några av dessa som förhoppningsvis kommer att göra en förändring…

We7, DAM, Saz och Hasan Emcee utanför We7’s studio i Nasaret.

För musik lyssna på :

http://www.myspace.com/damrap

http://www.myspace.com/we7

http://www.myspace.com/alsaz

Känns skönt att vara hemma iallafall..trots att jag har fått många vänner där…förutom Mr T som var en riktig plåga. Men han förtjänar ett inlägg för sig själv.

Puss o kravall! /N

Jag har nojat upp mig som fan för att åka ut ur landet..men jag var noggrann med allt jag sa och allt jag hade med mig. Inte en enda biljett in i västbanken är sparad, inte en enda bild finns i kameror eller dator…allt e “lagligt”.

O visst dom sökte igenom väskan och alla mina grejer och jag fick gå in i ett rum o en brud tafsa på mig…men jag klarade det!!!!

Lite panik fick jag dock när hon började ta på mina fötter..jag förklarade min fotfobi och hon skrattade och körde andra foten med den pip-maskinen

Det har vart en gaaaaaalen upplevelse här i Palestina..men jag hinner inte berätta mer om det nu eftersom min laptop har lite batterier och jag inte hittar nån jävla kontakt.

Kan ju säga att det finns en jävla massa om Mr T att berätta….typ att han kom hit till flygplatsen för att hitta mig osv….Romeo? no Psychio. Ok vi ses. ville bara säga att jag är påväg hem!

puss o kravall! MVH/N

Är man galen om man är åksjuk men ändå sätter sig på en buss i 8 timmar för att göra en intervju som tog ca 20 min?

mm…jag svarade så också…

Men det var väl en upplevelse det med! Och sen gör jag nu rätt mycket för att kunna slippa Jerusalem…inte Jerusalem utan mer Mr T.
Som jag sa igår så ringde han mig, kom till hotellreceptionen och ringde mig och sen SÅKLART precis som jag sa så ringde han mig på bussen.
Det går inte att beskriva hans sätt utan att visa det men typ såhär;
Han är verkligen hyperaktiv…typ vet inte vart hans händer är, kan aldrig stå still, pratar så snabbt att han inte ens hinner svälja salivet så det bara samlar sig o luffar lite i hans mungipor.
Han andas alltid häftigt och har nåt slags blåsljud som låser typ som en vissling när han andas. Men det roliga är att han ALLTID andas ut när han träffar mig..typ som att han har vart spänd och sen faller allt när han kommer/ringer..okej jag vet att det där lät snuskigt..men NI FATTAR VAD JAG MENAR!
Han låter som Darth Vader skulle låta om han var arab…fast att han pratar i180km/h.

Jaja hoppas ni förstår….
Ni kanske undrar varför jag fortfarande pratar med honom då han e så jobbig? Jo!

1. Hans pappa är UNDERBAR!! Jag är helt kär i hans farsa faktiskt.. En vis man som är charmig och bra…

2. Min tur är ju bara för bra. Självklart så jobbar han på det hotellet som jag bor på fast på en annan avdelning.

3. Jag försöker att inte vara ond mot nån som är snäll mot mig. För han är ju snäll…men bara FÖÖÖÖÖÖÖÖR mycket!

Anywhoo…

Igår drog jag till Akka..jag trodde det skulle vara två timmar dit….det var fyra. Så 8 timmar satt jag på buss. Men det var en trevlig resa.
När jag satt på bussterminalen och drack min kaffe medan jag väntade på bussen som skulle ta mig till Haifa och sen vidare till Akka så kom det fram en gammal man och satte sig bredvid mig.
Han började prata hebreeiska och jag svarade att jag inte förstod. Så han bytte till engelska…han var inte expert men jag kunde förstå och han kunde förstå mig.
Han frågade mig vart jag var ifrån och jag svarade “Sverige” som vanligt när jag är här. Gamlingen var smart och frågade ut mig massa tills han kom fram till att jag var ifrån Libanon.
“Åååh en arab alltså! Ja men det är bra!”. Det visade sig att han var ifrån Marocko och han berättade om när han som liten unge spelade fotboll med muslimer och kristna och ingen brydde sig om religionen. Hans historier om “det var bättre förr” var inspirerande och vi båda satt och tänkte på hur det hade varit om det hade vart fred i Palestina. Israel enligt honom. Där kom vi inte överrens.

Sen började han (preciiiiiiiis som alla andra..oavsett religion) tjata över att jag var 27 och fortfarande ogift. Men jaajaaaa…att folk pallar.

Väl i Akka så intervjuade jag Safaa från 3rapeyat som är den första kvinnliga raprguppen i Palestina…fett!

Lite bilder:

Mannen…som förövrigt heter Morris. Och brukar spendera sin pensionärslediga tid på busshållplatsen och hälsa på folk…han kände typ ALLA!

Safaa från 3rapeyat hemma hos henne strax innan iftar…ja vi alla var galet hungriga! Men vacker e hon.

Safaa igen och Alaa som också hängde med för att göra min resa lite roligare. Han svor åt mig för att vi inte hann med en vattenpipa den dagen…men jag har lovat honom två pipor nu bara för att han hängde med!

Puss o kravall!/N

Detta fick jag i min facebook-inbox idag..

you know i didnt see and i ll not see girl like you in all my life …..

kiss kiss kiss kiss

Gissa vart han är ifrån? Palestina! Såklart!

Ännu en Mr T på gång…

Igår var jag i Ramallah…jävla jobbiga snubbar där också..jag smet in i en glassbutik och satte mig i ett hörn och väntade på att det skulle bli dags för intervjun med Ayman från Palestinian Rapperz som bor i Gaza egentligen.
Mycket grym intervju och jag besökte även PAC (Popular Art Center) i Ramallah där dom har olika dansgrupper och ska börja med hiphop till hösten…grymt grymt.

Jalla nu ska jag dra iväg till Akka för att intervjua Safaa ifrån 3rapeyat, enda kvinnliga rapparen som jag fått tag på…

jag bisste inte ba skolle ja goooora!

UPPDATERING MR. T.

Han har ringt mig två gånger (svarade inte)nu när jag har suttit och jobbat….sen har han kommit till hotellet och ringt ifrån receptionen två gånger. Andra gången svarade jag så frågade han om han fick komma upp. Jag svara “nej jag jobbar”.
Jag kan sätta mitt liv på att han kommer ringa igen om en timma och kolla om jag sitter på “rätt buss” igen.

Jag kommer fan begå självmord snart

jag bisste inte ba skolle ja goooora!

Puss o kravall! /N

Okej så en stor anledning till att jag inte har bloggat så mycket nu är ju mest för att jag flyttat och internet här på St George kan jämföras med Glocalnet on a bad day typ. Alltså inte så bra..men det funkar och stillar mitt beroende. Sen har jag rest en massa också vilket har varit en stor anledning till att jag inte skrivit lika mycket.
Men här kommer supermegastorfetjävlauppdatering.

Well ni troga bloggföljare har ju fått lära känna Tamer rätt bra nu. Min guide. Nu är han inte min guide längre utan snarare irritationsobjekt. Han ringer HEEEEEEEEEEEELA tiden och kallar mig älskling och när vi åkte till Ramallah för att träffa hans mormor med hans familj så hörde jag honom säga till sin mormor “Vad tycker du om min fästmö då?” DÄR tog det stopp för Nabila. För jag har tålamod med arabsnubbar som ska spela Romeo men fan inte sådär.
Han fick en rejäl utskällning och jag listade alla saker jag inte gillade när han gjorde. Ex ringde mig för att väcka mig, ringde mig för att kolla om jag ska äta frukost, ringde mig för att kolla hur frukosten var, ringde mig för att säga att det är varmt idag (duh?), ringde mig för att han ville att vi skulle dra ner till stan. KOM TILL HOTELLET och ringde mig från receptionen, kom och knackade på min dörr när han tyckte att det tog för lång tid osv osv.
När jag väl var klar så gnällde han på min klädsel för att folk kommer kommentera. Men snubbar här kommenterar en tjej oavsett vad hon har på sig. Är det MITT ansvar? “Ta på dig tröjan” säger han när vi drar till bussen. “Nej” svarar jag. “Ge mig din hand så jag håller den då” säger han. “Stick” säger jag men menar egentligen “ditt jävla stolpskott vet du fan inte vem jag är??”.
Men egentligen hur skulle han kunna göra det?

Men såhär är jag. Jag H.A.T.A.R när folk säger till mig vad jag ska göra. Även på min hatlista finns det folk som är för på. Jag kan älska en människa men är jag med den personen hela tiden så får jag panik.
Jag är, och har alltid varit en väldigt oberoende människa. Och när någon blir så beroende av en själv så blir det svårt. Fett svårt. Anywhoo jag skällde ut honom rejält och sa att om vi ska fortsätta hänga så får han lägga ner med snacket, cause I ain’t liking it!
Han vart sur ett tag och sa att han aldrig skulle ringa mer osv osv. Körde hela dramaqueengrejen yani. Sen smsa han mig när jag satt på bussen för att kolla att jag kommit på rätt buss. WLAK JA FÖRFAN JAG ÄR VÄL INTE FÖDD IGÅR!!!!

Okej så det var Tamer det.

Jag har hunnit göra fyra intervjuer hittills och alla har vart asgrymma!
Har intervjuat G-town här i Jerusalem som jag också gick och såg live
Saz ifrån Ramle som var hur grym som helst
We7 ifrån Nasaret som var assköna snubbar..jag hade kunnat hängt med dom för alltid.
Legenderna DAM ifrån Lid som faktiskt gjorde mig lite nervös..man måste respektera dom som startade gamet..och här i Palestina var det dom.

Kvar finns en kille som heter Ayman i Ramallah som jag ska träffa ikväll. En tjej som heter Safaa ifrån Akka och förhoppningsvis en producent som heter Wassim, också ifrån Akka.

När jag var på G-towns spelning här i Jerusalem häromdagen så gick jag såklart själv. Försökte ducka Mr. T så mycket jag kunde…och jag LYCKADES!!
Satte mig längst bak på YMCA aulan i västra Jerusalem (alltså israeliska sidan) och njöt av musiken. Det var mestadels gymnasieelever som var både palestinier och israeler som hade bildat en grupp som heter Heartbeat Jerusalem och de körde både andras och egna låtar.

Sen började en tjej sjunga Fairuz - Habaytak..och DÄR dog jag.
Jag är inte så jättekänslig..men när jag hör Fairuz så börjar jag alltid gråta. Men det är bara nu på senare tid alltså. Efter att jag kommit hem ifrån kriget i Libanon 2006 så lyssnade jag mycket på Fairuz…kanske därför. Iallafall så där satt jag och lipade helt ensam medan alla andra njöt av musiken.

Efter showen var jag GAAAAAAAAAALET hungrig då jag just kommit fram från Nasaret och skyndat mig dit. Två killar kom fram och frågade ifall jag gillade showen..jag mumlar fram ett svar och tänker på hur fan jag ska ta mig till östra delen där man förstår vad som står på skyltfönstren.

Dom frågar om jag vill äta och jag tänker “shit….syns det på mig att jag är så hungrig?”
Jag frågade vilka dom var och dom presentera sig som Ben och Michael. Dom jobbar som marinkårssoldater på Amerikanska konsulatet som sponsrade hela den konserten vi var på innan. MEN TJOHO!! Jänkarsoldater är precis vad jag behöver!!! NOT!

Men dom var trevliga och vi gick och åt. Det visade sig att Ben och Michael inte var så kunniga om den politiska situationen alls och jag sa inte så mycket heller…jag spelade ju turist. För säkerhets skull. Så vi snackade musik istället.

Igår kväll efter att jag kommit hem ifrån Lid så promenerade jag och Ben ute och det var då “terrorattacken” skedde.
Det var en galen situation faktiskt..och jag var nog lika orolig för honom som för mig själv. Eftersom soldaterna inte får vara ensamma (ja dom har galna regler….typ dom måste va inne en viss tid, får aldrig vara ute ensamma, får inte ta hem vemsomhelst, osv) så sa jag till honom att ringa efter sin chaffis och hämta upp honom när vi väl var i östra Jerusalem (vilket var den säkra sidan för mig).

Och det är mitt liv hittills…här har ni lite bilder….

Shit vilket långt inlägg förresten..sorry för det…

G-town på scen med nån israelisk grupp…grymt..

Utsikt ifrån We7s studio…inte dum va?

Adi o Anan sitter utanför studion och tar det lugnt medan jag är jobbig och fotar..

Anan i studion som för övrigt är den enda studion i Palestina som fokuserar ENDAST på hiphop.

Systern som jag bodde hos i Nasareth. Godare människa får man ju leta efter!

Så här ser en icke-revolutionär ut. Han erkände för mig att han vart i Libanon under 82-90 och byggt ihop pansarvagnar åt Israelerna…och var HELT nöjd med sin insats! Galen galen galen människa. Tyvärr är det gott om dom.

Alaa och hans polare som försöker hitta nåt turistigt för mig att göra i Nasaret

Alaa från utsiktsplatsen över Nasaret…vacker stad faktiskt..

Ibland kan även jag vara med på bilder! Här är vi i gamla stan.

Männen, myterna, legenderna DAM

Saz visar mig Ramle (bara palestinska delen såklart) och sen går vi till den muslimska kyrkogården och han visar mig vart alla hans vänner var..sorgligt men fint…

OK puss o kravall! MVH/N

Det var så himla mycket jag ville berätta innan men allt har försvunnit ut ur min hjärna. Idag vart det en sk “terrorattack” inne i stan.
Ni har historien här
Helt plötsligt känns det som om jag är tillbaka i Libanon igen. Man hör skottlossningar och helikoptrar i luften. Stan töms på folk, media är överallt, spänning i luften…..

Det gör en mentalt trött….det är så sorgligt…så jävla sorgligt…
Den här ockupationen gör människor galna..den är så provocerande när den är så tydlig…

Jag orkar inte skriva mer nu…har skrivit kolumn om det så det lär komma upp på onsdag eller torsdag….håll utkik efter det.

Tänkte bara säga att jag är okej iallafall..

/N

Iallafall när det gäller bloggar…

Jag gästbloggar lite hos på hans blogg också nu när jag är här.

Vill ni läsa mitt inlägg (eller skita i det och bara läsa hans grejer..) kolla in

http://adamtensta.playahead.se/

Här skriver jag om barnhemmet Créche i Betlehem som jag skrev lite om innan.

Jalla ses

PS: Kolla in Adams och Ebois senaste video “Dopeboy”! ööööööööövergrym. Visst hade den vart grymmare om jag var med i den…men men. C’est la vie, Adam. Jag mutas med mat.
Alla som känner mig vet att jag inte dansar….iallafall inte i Sverige. Men nu när jag lyssnar på den ensam i min lägenhet i Palestina så röööööööööööööööjer jag! Men det får ni AAAAAALDRIG se!
HA!

Puss o kravall! /N

Alla intryck och alla människor man träffar gör en mentalt utmattad. Varje morgon har jag vaknat tidigt (och alla ni som känner mig vet att jag inte är en morgonmänniska) och haft flera besök och möten om dagen. På kvällen har jag kommit hem och jobbat.
Hur jag ska kunna övertyga israelerna att jag vart här på semester har jag inte riktigt någon aning om än…men dom sista dagarna får jag väl köpa en massa souvenirer osv…det fixar sig alltid.

Det är riktigt starka människor jag har träffat här…man beundrar dom verkligen. Att man bara kan vakna på morgonen och köra en daglig rutin medan man fortfarande lever under ockupation är otroligt.

Iförrigår var vi på Mehwar som är ett kvinnocenter samt skyddat boende för kvinnor från 18 år.
Historierna som tjejerna berättade var omänskliga. Vissa hade blivit våldtagna av män i familjen, andra har blivit sålda som slavar/prostituerade, och en tjej har under de senaste två åren varit fastkedjad vid fötterna i en källare men sedan lyckats fly.
För tjejernas säkerhet så visar jag bara bild på personalgruppen som gör ett GALET fantastiskt jobb!

Jag har även besökt ett barnhem i Betlehem som heter Créche som drivs av bla Syster Sophie som är stålkvinnan. Hon har trotsat utegångsförbud för att åka och hämta mat och mediciner till barnen. Men ni får läsa mer om det sen…

Igår slutade mitt program med Individuell Människohjälp och idag ska jag flytta från lägenheten och bo på St Georges guesthouse i östra Jerusalem.
Det känns lite nervöst…innan åkte jag nästan alltid med organisationens bil och med en del svenskar vilket gav lite “immunitet” genom checkpointsen…men nu är det helt på egen hand. Men det fixar sig nog InshAllah.

Började också med intervjerna för rapporten till Göteborgs Musikhögskola. Igår intervjuade jag G-town om hiphopen i Palestina…mycket intressant men mer om det sen. Nu lite bilder!

Tamers farbror, Tamers pappa (Min räddare, för er som hängt med i bloggen!) Jenny och Tamer. I Tamers pappas souveniraffär.

Samir som är chaufför för IM. Han brukar alltid skälla ut oss för att han tycker att vi smutsar ner hans bil. Men vi tror att han tycker om oss men har svårt att visa känslor

En kvinna på kvinnojouren har gjort dessa under den tiden hon satt i fängelset innan hon vart flyttad till kvinnojouren. Hon blev våldtagen av sin svärfar och hans son medan hennes man satt fängslad. Dom fick in henne i fängelset genom att påstå att hon var “lösaktig” och otrogen mot sin man…men efter att juristen på kvinnojouren kämpat med hennes fall har hon nu kommit ut…

Detta är kvinnorna som jobbar på det skyddade boendet…

Jag är ju en extreeeeeeem djurälskare och kan inte hejda mig från att gå fram och klappa och leka med varenda djur jag ser. Här var vi påväg till en skola för barn med mentala funktionshinder då jag stoppade bilen och hoppade av och softade med kamelen en stund…jättefiiiiiiiiiiiiiin!!!!

Puss o kravall! MVH/N

Jag bloggar ju även på tidningen Gringo som några av er kanske vet..

nu har jag skrivit ett nytt inlägg om Jerusalem.

Läs gärna här.

Puss o kravall! MVH/N